Malin Berglund

Så har snart hela min tid i Brighton försvunnit. På fredag åker jag till Sverige, och det ska faktiskt bli riktigt mysigt att komma hem. Till familjen, till vännerna, till Alexander och till Jul! Det ska bli mysigt att höra snön knastra under skosulorna, att känna hur näsborrarna sticker av kyla, dricka varm choklad och äta lussekatter medans Peter Jöbacks julskiva går på repeat och få krama sig varm.

 

En liten tillbakablick över vad som hänt sen sist!

 

Suttit på en buss, jättetrött, i 5 timmar, för att det blev punka. 

Jag är inte så sugen på någonting just nu.

Det ända jag vill är att läsa, knåpa ihop egna julklappar och äta mysiga adventfrukostar i ett mysigt kök fullt med värmeljus och lussebulledoft. I en supermysig sekelskifteslägenhet i stockholm som jag skulle bo i, tillsammans med Alex. 

 

Istället sitter jag i en 90säng, i ett litet litet rum, utan varken värmeljus eller lussebulledoft. I ett land där man inte firar advent och utan Alexander. 

 

Som tur är, i dessa miserabla hemlängtartider, har jag världens finaste syster och världens finaste vän som båda har skickat mig paket med marabou. 

Idag är det söndag, men inte vilken söndag som helst. I sverige firas idag fars dag och jag skulle mer än gärna varit hemma hos mina föräldrar just nu, sitta på diskbänken, smutta vin och kolla på medans pappa lagar sin favoritmat. Få oerhörd energi av mammas varma kramar och disskutera världens undergång med min syster. 

 

Här i Storbritanninen så är denna dag rememberance day. man ska idag tänka lite extra på alla som har dött för england i krig. Idag hade jag en tänkardag med min kompis, vi satt i ett underbart solsken, testade konstiga kakor och tänkte på det mesta. för att vi skulle få lite mer känsla gick vi till en kyrkogård. det var riktigt höstfint. 

Denna vecka började med Bonfire Night, en kväll som, här i england, spenderas vid stora bonfires med eldparader och häftiga fyrverkeriarrangemang. 

Jag och några vänner åkte till en litenliten stad 20 min från brighton, som heter Lewis. I Lewis har dom nämligen det största bonfire firandet i hela Storbritannien så vi tänkte att det skulle vara kul att fira ordentligt. Och det var verkligen ordentligt.. i den lilla satden var det 50.000 människor som alla skulle stå längst fram och kolla på paraden. Men med alla små firecrackers och fyrverkerier som sköts av, den lite för berusade, folkmassan var jag faktiskt riktigt glad att jag kom hem helskinnad.  

Efter en vecka av guidningar, nya vänner, kafebesök, öldrickande och läxskrivande så har jag inte bara hunnit samla mig och komma in i en slags ny rutin, utan också kunnat samla ihop en liten bildsammanfattning av min första vecka här.