Malin Berglund

Kanske kan jag konstatera att jag faktiskt älskar Norrköping, att det är skönt att vara hemma. Jag har varit i Estland och är ett flertal erfarenheter rikare.
(typ: AKTA för ryska maffian. Gå inte halvnaken. Köp inte soppa på gatan(!!). Om man åker färja, så akta för gubbar som sitter med lite särade ben och tittar på salsadansöserna. Spring ifrån om man inte vill vara med på "provapåsalsalektionen" längre, annars kommer man aldrig därifrån. Köp alkoholen påvägen till tallinn och inte till Stockholm. Gå på aluminiumdisco och skaka rumpa till "hej hej hej jag är bara 14 år..." )
Men Jag saknar de trasiga byggnaderna. Tallinn har en själ. Norrköping har en själ. Jag saknar mycket. Min syster och hennes romantiska Paris.
Jag känner mig randig och lite överrumplad över att jag kommer på så många mogna tankar. Fast kankse att jag skulle tänkt annorlunda ifall utgången hade varit en annan. Jag hoppas inte det.
Jag är lycklig över vad jag har och för att Audrey Hepburn inte är min granne. Kanske är det faktiskt okej. 
Jag och Linnéa satt på kondis idag. Ett riktigt kondis. Vi skrattade mycket hon och jag.  

Tungt känns det som kallas huvud. Tungt och fullt av ofrivillig egoism. I hörnen mest-
Allt jag vill är att känna doften av sommar. Att använda svaghet är att tvivla på individen. att tvivla på sin egen rättrådighet. Förlöjliga sin position.
Ibland är det värre med en endaste flisa. Värre än när någonting går mitt itu- När det repareras blir skadan fulare och mer märkbar, kankse ärorikt märkbar. Om man målar med blå, mörkblå färg så syns den inte - men den finns. Endast som en täckande mantel av förhoppningar. det kallas yta.

Nu inser jag lyckan i att dela täcke. Även när man vaknar utan och är iskall.