toffel, nejtack! men hur kan man veta?

Ännu en dag i mitt liv som 17åring har ägt rum. Vaknade upp brevid min kära vän jenny imorse. vi fixelitrixade oss och åt frullebulle. vilket är ganska ovanligt för mig, fast jag var (tro det eller ej) ganska hungrig. Sen bestämmde vi oss lite på impuls att ja! vi tar bussen så slipper vi att ta spårvagn till södertull utan kommer dit på stört. SKÖÖÖNT.
 
på bussen va sömnbristsfaktorn (dvs flummet) på hög nivå. tragiskt att börja en måndag trött, eller snarare i våra fall som överpigga!.

några av gårdagens utlåtanden med Jakob (jennys-pastor). "men tänk dig, som att kasta prinskorv i en gympasal. typ. KUL"     "fast jag e typ som en falukorv genom ett nålsöga."  höhöhö! fast dock tror jag att man måste heta malin eller jenny för att verkligen tycka att det är kul!. men vad ska man göra?!

ingenting häder och allt står still! jag orkar inte. tjalala! men de e sant jag orkar inte anstränga mig! dock.

det tragiska är att man känner verkligen att man inte har något liv när man går på musik. och är kvar så pass länge. eller så kanske de är det man har?! altså ett liv.


här kommer en nostalgitripp till 7an och min övernöjda vän emil berg!
tiderna med stort T

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0